Sorgenfri gate, Hemingway och tårar

 
Tumblr
 
På väg hem. Slår väskan i varje trappsteg på vägen upp. Det kittlar till i näsan, som varje gång innan man är i färd med att börja gråta. Jag vet för att jag frågade en vän, och hon sa att hon kände detsamma. Det har inte varit en dålig dag, snarare en bra med fragment av det sämre.
 
Jag avskyr er två. Främst för det ni har, men såväl för att ni vårdar det med omsorg. Jag avskyr väl mig själv också, till viss del. Kanske för att jag inte förstår. För att jag är utanför er två tillsammans. Vi går förbi Sorgenfri gate som så många gånger förr, men jag vet att inga sorger passerat kvarteret utan att kännas. Jag vet inte ens om jag kan skriva längre. Jag vet inte mycket mer än att det känns på riktigt. 
 
Ernest Hemingway skrev alltid när han var full. Kanske för att han var konstant påverkad. Jag har ju bara tagit två öl. Två öl för att väcka lusten som likväl går hem ensam i renget. Och jag vill så gärna hävda mig, dyrt och heligt lova att ingenting bekommer mig. Men det syns ju så väl. I varje besviken blick som tittar åt ett annat håll för att den måste. I varje klunk av ölet som för längesedan slagit av. Caps lock ber om några sista ord av mening, men jag vet att inte ens markerade bokstäver väcker storslagna tankar. Synen av er två i en dubbelsäng gör inte mycket för världen. Inte ens om jag och Hemingway fick bestämma.
 
[Allmänt] | | Kommentera

H&M Crew

Min bästa person skrev ett gäng fina rader om mig. Jag vet inte hur jag ska ge tillbaka. Det enda jag vet är att ett helvete skulle vara ett outhärdligt helvete utan henne. Att jag mer än gärna gör allt för att få henne att må bra. Jag älskar henne så mycket. Mest faktiskt. Det spelar ingen roll att jag inte kan skriva just för tillfället, för om henne kan jag inte sluta. Om nio dagar blir vi sambos på riktigt. Tänk så jävla lyckligt lottad jag är.
 
***

"Jag suddar, skriver om, vänder och vrider på orden. Suddar igen. Ingenting låter rätt, ingenting låter rättvist. 

Hon är min bästa vän, men hon är inte som någon annan. Ibland slår det mig, när jag är på jobbet, när jag försöker sova, när jag sitter och skriver, så bara slår det mig. Vilken jävla tur jag har. Hon är en fantastisk människa, och jag tror inte ens hon vet om det. Hon är rolig och smart på samma gång. Har så många egenskaper som jag önskar att jag hade. Hur hon kan härma folk så att alla skrattar för att det är på pricken likt, eller hur hon kan sjunga så bra, till och med i duschen. Eller att hon genuint snäll, mot alla. Till med mot dem som inte är det mot henne. Att hon kan skriva så att jag måste läsa det fyra gånger och fortfarande inte förstå hur hon kan få ihop det sådär. Hur hon kan försöka, för min skull, trots att hon tillräckligt att tänka på själv.

Jag är så stolt, stolt över att hon är min person. Min favorit i hela världen, den jag skulle välja över alla andra. Den som jag aldrig tröttnar på att prata med, henne jag kan sakna trots att hon är i rummet bredvid. Jag ska tänka på det varje gång jag undrar varför livet är så orättvist mot mig stundtals, då ska jag tänka på min bästa vän, för jag vet att ha någon som henne, det väger upp allting annat."

 

[Det här är jag] | | Kommentera

"I think that we're all in our private traps, clamped in them, and none of us can ever get out. We scratch and we claw, but only at the air, only at each other, and for all of it, we never budge an inch."

Jag vaknar upp svettig. Krafsar febrilt efter telefonen mellan Ikea-lakan och bäddmadrass. 14.24. Sent igen. Kaffebryggaren knäpper som en påminnelse för att någon inte stängt av den. För att jag glömt igen. Måste ut, bort härifrån. Längre bort än balkongen och det bolmande rökmoln som etsat sig fast i de mintgröna väggarna. Ber om mer än bara en välstädad lägenhet och rena kläder. Lite mer än köttfärssås och mardrömmar.
 
Detta vakuum. Ljuden såväl tystnaden som successivt plockar sönder oss alla tre. Skratten som kvävs av förhoppningar som aldrig blir till verklighet. Konversationer som mynnar ut i ilska och dåliga vanor som bidrar till ångesten. Mantran sätter sig och pulserar ut i mina fingrar. Jag är inte deprimerad, bara lite nere.
 
Jag är så glad att jag har er. För om man inte har sig själv så måste man ha något annat. Organiserat kaos som brukade vara helt i kontroll. Tio dagar kvar innan livet måste ta sin vändning. Behovet av att kasta sig ut har aldrig varit starkare. (Nu löser vi det här. Vi måste bara komma på en plan som inte låter vätan ta sig in i kanterna.)
 
Upp