McFearless

 
Jag vet inte vad det är. Kan inte sätta fingret på annat
än den till synes obotliga febern som rusar i min kropp.
Fragment av känslor som legat i det fördolda. Bakom
skrot och vita lögner som bevis för motsatsen.
 
Det finns något där, först nu kan jag skymta dess konturer. Hur ett väsen obarmhärtigt kastar skuggor och avtryck. Dansar intill och flåsar mig i nacken. Snart är vi ifatt, så länge tiden räcker till. Om vi bara tänker längre, och om vi bara vill.
 
[Allmänt] | | Kommentera

Fristad

- Dra åt helvete så ses vi där.
- Jag längtar redan.
 
[Hobbypoesi] | | Kommentera

För att inget spelar roll, men för att rollen är så viktig

Här kommer texten om dig. Orden för att bli kvitt det som känns inombords. Bli nu inte rädd; mitt syfte är inte att förstöra. Du vet att vi kan prata. Jag vet bara inte hur.

Vi delar säng, vänner och intressen. Leker retfullt med snabba kommentarer och hånglar ivrigt därtill. Jag känner inte dig. Jag vet inte hur du helst skulle spenderat din sista dag i livet och kan inte din mammas namn. Men jag vet att du gillar matlagning och att du har bra musiksmak. Jag vet att du tycker om min också, även om du gör allt för att slippa bekräfta den.
 
Om tre veckor befinner du dig på andra sidan jorden. Själva frånvaron kanske inte bekommer mig i det stora hela, men jag tror att jag kommer sakna dig mellan varven. Kanske mestadels för att du får mig att skratta. För att du har något bakom pannbenet och för att det är så sällan någon som jag träffar har det. Träffar? Får jag ens säga så?
 
Det betyder ingenting. Relationer likt dessa gör ju så sällan det. Så jag agerar på automatik. Pendlar mellan att vara oberoende och därefter spekulera i det meningslösa. Vi kan tokdansa med ölglas i handen. Det är ju det jag vill. Något jag behöver och det enda jag egentligen efterfrågat.
 
Om jag ska vara ärlig så vet jag på tok för lite om dig. Vad som rör sig bakom fasaden till ditt sträva skägg och dialekten som gör dig till den du är. Jag tror inte heller att jag behöver veta så mycket. Kanske är det också därför som jag inte frågat. Jag skriver inte för att jag måste, utan snarare för att jag verkligen behöver. Det tycks inte spela någon roll att jag harklar mig. Rösten vill inte ändå dit jag vill.
 
Därför skriver jag istället. För att inget spelar roll, men för att rollen är så viktig. Jag vill arkivera. Spara de stunder som inte är vilka som helst. Inte för att din resa på något sätt är ett hinder för det vi aldrig haft, utan för att du inspirerar mig att vara min egen. Det är så sällan jag blir sedd, och att ha någon som tar fram allt det jag vill dölja är ingen svaghet. Tvärtom. Du får mig att känna mig levande. Räcker det som beskrivning för att jag ska skrämma bort även dig? Kom bara lite närmre. Jag ska inte göra dig illa.
 
Upp